Proust – Benjamin

Ett stycke i På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust beskriver hur berättaren för första gången talar med sin älskade mormor på telefon. Genom att höra hennes röst så, mekaniskt, drabbas han av insikten att hennes tid på jorden är utmätt. Han förstår att hon ska dö. Det är som om hon blivit en annan. Han far genast på besök till sin mormor för att göra sig av med det kusliga intrycket. Men när han väl får syn på henne, förefaller hon lika främmande. Det är som om hon vore en vålnad. Berättaren tycker sig se sin mormor som genom ett kameraröga.

Sara Danius har återgivit avsnittet i en text och sitter med korrekturet. Plötsligt får hon syn på en passage hos Walter Benjamin där han introducerar idén om “det optiskt-omedvetna” – att kameran likt psykoanalysen manar fram något dittills fördolt. Likheterna mellan Prousts och Benjamins tankegångar visar sig vara slående.

De blir utgångspunkt för en undersökning av konstverket i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder, mänsklig varseblivning och den “dödsbringande kraften” i kamerans mekaniska blick. Och Marcel Proust, menar Sara Danius, förtjänar en framskjuten plats i fotografiteorins historia.